Ja hur bra som helst

Italien - Costa rica    0-1       Wienerphilharmonikerna i 90 min.   Vad kan man klaga på när det är upplagt för midsommarprogram.

Nu vänder det och sommardagarna blir kortare, men vadå vi ser väl alla fram mot höst, kyla och lite snö.

  Ja då var det dags igen att öppna bloggen.  Mycket har hänt genom åren och mer kommer väl att ske. Men att familjen har utökats så till den grad att tre nya barnbarnsbarn har tillkommit sen i augusti förra året, ja det var ju mer än man kan drömma om. Och vilka barn sen.

  Astrid som ju föddes i augusti hsr ju blivit presenterad i bilder var och varannan vecka så fotoboken har utökats till att få lika många sidor som bibeln har. Både nya och gamla testamentet tillsammans. Så nu hoppas jag ju att de andra har vänligheten att fortsätta med samma frekvens så det räcker till två nya bilderalbum till att sätta i hyllan.

      Astrid  Thess och  Thea  första veckan i livet

Så begicks då Julafton. Som så ofta hos Johanna och Stefan med söner. Hela fam Ramstedt var ju även med. God mat och många klappar, eja vore man liten pojke igen för oj så mycke klappar tomten hade till dom små.

Själv blev jag ju inte utan. Världens finaste och skönaste kofta, just en sån där mysig en som man alltid önskat. Därtill fick Kate och jag varsin liten poesibok av Jossan med de härligaste kärleksförklaringar. Underbart att få haft förmånen att känna detta yrväder hon liknar alla och ingen.

Kvällen innehöll också midnattsmässa i Vårfrukyrkan. Fullsatt som vanligt och glädjande nog också väldigt många ungdomar. Sen upp till den mycket upplysta kyrkogården. Bara gravljus och marchaller och ensamma var vi. Vi har ju några vars tankar går till när det är jul.

Nu återstår av julfirandet Juldagens obligatoriska julmiddag. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn med resp. Till detta måste jag nog återkomma för nu ropar Kate i köket, kanske dags att skala "pären".

Helt otroligt! Idag 30 november på min obligatoriska korsängsrunda hörde jag tranor trumpeta. Och mycket riktigt, högt ovanför mig kom ca 100 tranor flygande och trumpetande.  Kanske glada att snart vara i soliga södern och slippa den enorma motvind dom hade. Ändå var farten uppe i kanske 50 km/tim.

Nu är det inte långt kvar till vinter. Eller... 9 gr varmt idag.   

 Så kom då grannen (Kerstin) med kompass och visselpipa om halsen. Nu undrade jag försiktigt om hon gått rätt för det var typ första gången hon stod utanför min dörr.

"Vill du ha lite svamp".  Ja vad säger man, trattkantareller är ju inte det första man tänker på när man ser en lite vilsen människa med kompass o visselpipa om halsen ringer på.

" Ja tack" , för det är ju inte var dag man blir erbjuden skogens guld.

Med blixtens hastighet hämtar hon i bilen en kasse med trattkantareller som hon vill bli av med.  Och jag mitt svin, innan någon fattat ordet kantarell har jag börjat rensa guldet, förvällt det och tillsammans med hackad lök och tjock grädde gjort världens ingridiens till kvällens " Mörade kottlettrad". 

Nåja, mycket av det goda fick jag ju inmundiga själv, för Kate tyckte nog att potatisen skulle gå före svampstuvningen.

Jossans julblomma står sig än.  Kanske över nästa jul. Spännande!!

     NETTAN med elever sjunger julens lov i kyrkan.

Så har då den 145 rundan som jag dagligen går runt Korsängen avslutats. I vått o torrt,

kallt eller varmt väder. Skönt och befriande att kunna säga att förtjänsten är de 9 kg jag föresatt mig att gå ned är verklighet.

I veckan som kommer blir det till att besöka Dressman för inköp av kläder som mer anpassas till min nuvarande figur.

Att jag för all framtid säger adjö till kolhydrater är en nyupptäckt sanning. Har ätit allt annat gott och nyttigt men struntat kategoriskt att äta bröd, kakor , potatis eller andra kolhydrater. Ska bli skönt att gå till stranden i Las Americas i april utan den tidigare putande "bröstkorgen".