Så kom då grannen (Kerstin) med kompass och visselpipa om halsen. Nu undrade jag försiktigt om hon gått rätt för det var typ första gången hon stod utanför min dörr.

"Vill du ha lite svamp".  Ja vad säger man, trattkantareller är ju inte det första man tänker på när man ser en lite vilsen människa med kompass o visselpipa om halsen ringer på.

" Ja tack" , för det är ju inte var dag man blir erbjuden skogens guld.

Med blixtens hastighet hämtar hon i bilen en kasse med trattkantareller som hon vill bli av med.  Och jag mitt svin, innan någon fattat ordet kantarell har jag börjat rensa guldet, förvällt det och tillsammans med hackad lök och tjock grädde gjort världens ingridiens till kvällens " Mörade kottlettrad". 

Nåja, mycket av det goda fick jag ju inmundiga själv, för Kate tyckte nog att potatisen skulle gå före svampstuvningen.